Jag önskade att antikmässan vore hemma...

... och hemma var här, att sängen var bäddad och jag vore där - när vi efter stängningsdags i söndags satte igång att packa efter fem dagars monterliv. Det var bara att lägga in en ny växel och packa glas och porslin och lampor och allt. Även om vi hade sålt mycket och var nöjda var det många lådor som skulle fyllas.

Nordegren i P1 nämnde lite om antikmässan i sitt program häromdan och jag blir förvånad så okänt begreppet antikt är bland många journalister. Men när jag gick runt på mässan, så var det ju också tydligt att antikvärlden splittras i olika delar. Den svenska kulturhistorien är ju påtaglig. Här finns det gamla klassamhället kvar. "Fina" avdelningen med "riktiga" hundraåriga antikviteter, luftigt och sobert och gott om plats mellan montrarna. Fast dåligt skyltat. Och det ser nästan exakt likadant ut som för tio, femton år sedan. Är det en stillastående bransch? Ja det ligger nog i sakens natur. Det är ljusgrått gustavianskt, mahogny, lite rokoko, lite art deco och en dos moderna klassiker. Och när man lanserar boken Svenska antikhandlare så kunde jag bara se medlemmar i SKAF, den "fina" konst- och antikhandlarföreningen. Men här finns mycket kunskap och ett passionerat intresse för antikviteter som ibland lyser igenom.

Jag fastnade för keramik. Hos Modernity fanns keramiska skulpturer av Mårten Medbo som såg ut som mjuk frotté och mellan fina och halvfina avdelningen hittade jag mitt smultronställe hos Nordic Fine Art som visade en uppsättning äpplen av Hans Hedberg. Helt underbara.

Övriga mässan var en salig blandning av fint, halvfint, kult, praktiskt, vackert och nostalgiskt. Vi hade en bra plats bland småmånglarna utefter ytterkanten. IKEA-sakerna vi hade med oss, gav upphov till kommentarer, en del fnysningar och en del glädjerop.

När jag planerade montern såg jag starka färger framför mig. Och vi genomförde det ganska bra tack vare IKEA, Luxus och Verner Panton. Men att nio kvadratmeter var så lite!

Inte heller bland oss övriga utställare har det egentligen hänt så mycket, även om jag påpekade för mina kunder och kollegor att kom ihåg att vi var först att lansera IKEA på antikmässan. Annars var det samma saker man sett de senaste tio, tjugo åren. Kanske mer kläder ändå - vintage vill säga. Mitt emot hade Christina från À la carte som vanligt gjort en inspirerande monter som gick i blått och lite grönt, så vackert och så konsekvent!

På söndan var det inte riktigt lika mycket folk så man kunde strosa runt och se denna fascinerande, materiella kulturhistoria. Och det är väl en välgärning att återanvända alla dessa prylar och blanda dem med nytt.

Läs även andra bloggares åsikter om antikmässan antikt vintage IKEA mässa

Rädda Sverige nu!

Byråkratin växer i Sverige och vi har alla stött på fyrkantiga tjänstemän, som faktiskt är ett hot mot offentliga sektorn och vårt välfärdssamhälle. När byråkratin finns till för sig själv eller tjänar statsmakten. Därför stöttar jag Lena Holfve och Teaterlistan ...



Läs även andra bloggares åsikter om Teaterlistan Rädda Sverige nu byråkrati

SAAB och Konflikt

Nu sörjer jag med Trollhättan, men hoppas att den stolta arbetartraditionen gör att man reser sig och utvecklar något nytt och utvecklar Trollhättan på nytt! Var det en tillfällighet att beslutet kom samma dag som alla blickar riktades mot Köpenhamn och klimatkonferensen?

Jag sov dåligt i natt och låg och tänkte på beskedet till tusentals människor, men så vaknade jag till lagom när radioprogrammet Konflikt började i P1. Det var det bästa jag hört på mycket länge. Konflikt brukar kretsa kring Mellersta Östern och Asien och olika konflikter i fjärran, men nu handlade det om Sverige. Och med en fantastisk utgångspunkt i nittioårige Ragnar Thoursies nya diktsamling Sånger om äldreomsorgen och i hans dikt, Sundbybergsprologen, som han skrev 1951 och som Olof Palme ofta citerade. På hemmet där han bor arbetar de som flytt hit från olika konflikthärdar. Sen följde en skarp diskussion med senioren och gästprofessorn Bengt Göransson och regissören Carolina Frände. Om medborgare och skattebetalare, om frihet och valfrihet. Om behov och begär. Så bra. Ta in borgerliga politiker. Socialdemokraterna har inte monopol på välfärdssamhället, som måste utvecklas. Men det har skett förskjutningar när marknadens resonemang förts in i välfärdssamhället. Och vem står bakom det? Och det behöver ju inte betyda att inte marknadskrafterna fungerar på marknaden. Ämnen och diskussioner som jag längtat efter och jag inser att Koflikt med Daniela Marquardt nog är det bästa forumet. Den som gjorde reportagen så jäkla bra var som vanligt Randi Mossige-Norheim. Mer snälla!

Läs även andra bloggares åsikter om SAAB radio Konflikt radioprogram välfärdssamhället äldreomsorgen

Livet, tiden och folkhemmet

När Hans Rosling hos Skavlan svarade på frågan om det var bättre förr, gick det upp för mig varför jag varit så frustrerad när jag lyssnade på Kulturradions program om folkhemmet. Jag tyckte det var komiskt när de ömsom pratade om ett samhällsbygge och ömsom om barndomen med doft av kåldolmar och volleauvanger. Folkhemmet blev lika med den egna barndomen på femtiotalet eller sjuttiotalet allt efter ålder.

De blandade enligt Rosling helt enkelt ihop Tidens gång och Livets gång. Det är svårt att se tidens gång utan att blanda ihop det med den egna erfarenheten och det egna livet, att man när man blir äldre förgyller den egna barndomen och ungdomen osv. Tack igen Hans Rosling!

Läs även andra bloggares åsikter om folkhemmet Skavlan Hans Rosling Kulturradion

Vinst och folkhem - två begrepp som gnager

Carin Jämtins ord gnager och skorrar i mitt öra. Det är oacceptabelt sa hon att vinsterna hamnar i aktieägarnas fickor. De bör i stället användas för att höja kvaliteten i verksamheten. Hon vill begränsa vinstuttagen för välfärdsentreprenörer. Carin Jämtin är oppositionsborgarråd i Stockholm och medlem av Socialdemokraternas partistyrelse och tidigare har jag tyckt att hon är rätt vettig. Men hur kan man anno 2009 använda vinstbegreppet och "kapitalisterna" som politiska slagträn? Det är att missbruka ord. Det är en gammal retorik från förr - före kommunismens sammanbrott. Det påminner mig om mannen på bibliotket som sa "jag avskyr böcker". När vi i mitt tidigare kommunala liv fick överskott i vår budget och ville använda det till saker vi ville åstadkomma året därpå, fick vi nobben av centrala ledningen. Vårt överskott gick tillbaka i den centrala kassan. Incitamentet att hushälla med pengarna blev noll. Begreppet vinst är inget fult ord. Vinst är nödvändigt om man driver företag. Jag önskar verkligen att vårt lilla företag hade gått med större vinst genom åren. Då hade vi kunnat utvecklat det bättre och klarat oss i svåra tider. Att det sedan finns företagare som missköter sig och som utnyttjar systemet får ju bekämpas precis som likasinnade inom offentliga sektorn, som skor sig på eller missköter sig i det systemet.

Det andra ordet som gnager är folkhemmet. Lyssnade återigen på Kulturradions program, där en massa människor intervjuades om folkhemmet. Jag har sällan hört ett liknande mischmasch. Om man gör ett program om ett så luddigt begrepp som folkhemmet så MÅSTE man definiera det först. Och kolla att man pratar om samma sak - ungefär. Det blev nästan komiskt när det ömsom pratades om ett samhällsbygge och en vision hur vi vill ha samhället och ömsom privata minnen om barndomen med doften av kåldolmar och volleauvanger. För de flesta som uttalade sig blev folkhemmet lika med den egna barndomen på femtiotalet eller sjuttiotalet allt efter ålder på den intevjuade. Till och med den kloka Karin Johanisson lät fånig när hon sa att baksidan av folkhemmet var att man krävde ansvar av medborgarna. Och så noterade jag förstås som vanligt att när man intervjuade Staffan Bengtsson om IKEA och folkhemmet så uttalade man sig så där i förbigående men tvärsäkert att IKEA begår designstölder.

Vad jag vid sådana här tillfällen längtar efter Hans Roslings ivriga röst och hans FAKTA. Fram för fakta och bort med svammel! Hos socialdemokraterna och i Kulturradion i P1.

Som dagens vers kan vi ju citera ur Per-Albin Hanssons tal i remissdebatten 1928:

"Det goda hemmet känner icke några privilegierade och tillbakasatta,
inga kelgrisar och inga styvbarn.
Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker inte ner och plundrar den svage.
I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.
---
Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de anställda beredas andel även i den ekonomiska förvaltningen, demokratin genomföras även socialt och ekonomiskt."
Per Albin Hansson i riksdagen 1928

Detta är en vacker bild och det är ju inte samma grupper 1928 som nu som är privligierade eller utsatta och nog skulle man kunna använda denna bild i politiken även idag? Och visst skulle vi kunna äta pizza och kebab och inte bara kåldolmar i folkhemmet? Man får ju inte låsa fast den till ett visst decennium.

Läs även andra bloggares åsikter om Carin Jämtin vinstbegreppet folkhemmet kulturradion P1 IKEA Hans Rosling

Nationaldagen och mormors mormor

Jag tycker absolut att vi kan ha en Nationaldag, men jag har ingen större lust att fira, för jag vet inte riktigt vad jag ska fira. Många säger att vi inte vill förhäva oss och att vi inte är nationalistiska av oss. Ibland undrar jag om det inte är tvärtom. Att vi har nationaldag varje dag. Att Sverige är den absoluta mittpunkten. Att det vi gör här är det rätta. Att vi är bäst. Att alla andra inte har kommit hälften så långt som vi. Och så vidare. Vi blir förvånade när vi ser att andra har minst lika bra lösningar på välfärdsproblemen och så vidare. Jag behöver bara gå till mig själv.

Det påminner mig om Fredrik Lindströms uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv.

Hans Roslings föredrag (se TED bland länkarna och SVT24) gav mig mycket att tänka på. Hans bild över i vilket land hans anmödrar var "födda i" (BNP och barnadödlighet), kan jag översätta till mig själv:

När mormors mormor föddes i början av 1800-talet, var Sverige som Sierra Leone idag.
När mormors mor föddes kring 1850, var Sverige som Mozambique idag.
När mormor föddes kring 1890, var Sverige som Ghana idag.
När mamma föddes 1920, var Sverige som Egypten idag.
När jag föddes på 1940-talet, var Sverige som Mexico idag.
När mina barn föddes på 1970-talet, var Sverige som Chile idag.
När mina barnbarn föddes kring 2000, var Sverige som Singapore idag.

Intressant att tänka på en dag som denna!

Läs även andra bloggares åsikter om Nationaldagen Fredrik Lndström Hans Rosling och levnadsstandard

Tack för julklappen Fredrik Lindström

I söndags såg jag Fredrik Lindström tala i nästan två timmar i ett sträck för 900 människor i Västerås konsterthus. En julklapp som föll väl ut. Det är skickligt att ha åhörarna i sin hand och ändå ha ett ganska allvarligt budskap "Svenskar är också människor". Han tog upp ett exempel på när orden har betydelse för att något blir populärt. Och då inte bara engelska. Som ruccola - hade det varit lika populärt om det kallats för sitt svenska namn, som funnits i århundraden, nämligen senapskål. Vi hade nog inte ätit lika mycket senapskål?

Hans uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv var intressant. Hans resonemang påminde rätt mycket om David Eberhards resonemag i boken "I trygghetsnarkomanernas land". När jag satt med min brutna fot i höstas framför teven råkade jag se honom i SVT24. Ångrar att jag inte bandade. Men jag upptäckte att det var riktigt bra att bara titta och lyssna på en föredragshållare rakt upp och ner utan tjusiga bilder eller dramatisk bakgrundsmusik.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Lindström

Att märka ord igen - om folkhem

Jag lyssnar på ett kulturprogram på radio. Programledaren pratar hela tiden om "folkhemsmarkörer" i nya filmer, men låter oss också lyssna på Åsa-Nisse och spelar upp Lilla Fridolf från 50-talet. Under programmet blir jag mer och mer irriterad. Johan Kling som intervjuas om sin nya film Darling och Lena Andersson skruvar lite på sig och undviker att prata om folkhemmet. Men det hjälper inte. Jag tänker att antingen stänger jag av eller så skriver jag till programmet. Men jag bloggar i stället. Jag kom på vad det var. Jag blir så frustrerad när man pratar om någonting och inte gör klart vad det står för eller betyder varken för sig själv eller andra.

Alla talar med Maj Gull Axelsson om att folkhemmet är förlorat. Men det beror väl på vad vi menar med det. Och speciellt när man blickar tillbaka tror jag inte att man kan ringa in något folkhem som faktiskt existerade. Det är nog mer en föreställning och en idé. Och den idén kan man nog fortfarande arbeta för. Men idén kanske är annorlunda nu mot tidigare?
Andra bloggar om: folkhemmet