Nu är jag gammal - kunde frågan i På spåret

Oj, tänkte jag när deltagarna fick frågan vem som efterträdde drottning Kristina, vilken lätt fråga. Men ingen av de fyra visste att det var Karl X Gustav. Var det en slump eller har kungalängden försvunnit ur skolan sen lång tid tillbaka?

Läs även andra bloggares åsikter om På spåret SVT historia

Kritisk granskning = en politisk uppfattning

En tanke slog mig när jag hörde Åsa Linderborg debattera det kungliga bröllopet i Agenda. När hon menar att det ska bli föremål för "kritisk granskning" så är det nog lika med att man ska uttrycka samma politiska uppfattning som hon. Att det är odemokrtatiskt att ha ett kungahus osv. Även dessa argument ska kritiskt granskas liksom motsatsen. Och vad är det som hindrar Aftonbladets kultursida och andra att kritiskt granska kungahuset, vad de gör, hur de gör det, vad de använder apanaget till, även då det inte är prinsessbröllop? Gräv och skriv, vässa argumenten, syna begreppet demokrati, lyssna på folk; bara inte såga allt med en fnysning. Man kan ju alltid se saker från olika håll men det är så påfrestande att många debattörer alltid anser sig sitta inne med "sanningen". Ibland gör de det men ganska ofta gör de det inte. Förresten finns det få enkla sanningar.

När man värnar "gamla och sjuka", "de utsatta", "de lågavlönade". "de fattiga" mot "de rika", "de priviligierade", "de högavlönade" osv, borde man vara noga med att definiera vad och vilka man verkligen menar. Och hur ser en svensk arbetare ut idag? Diskussionen om avdrag för hushållsnära tjänster visar detta så tydligt. Man använder en hundra år gammal retorik och visar till och med att man ser ner på städjobb. Man frågar sig vem som ska städa åt städerskan men man frågar inte vem som ska snickra hos snickarn. Men bara den senares arbete ska ge avdrag.

Jag önskar inget högre än att vänstern (= socialdemokraterna) kunde omdefiniera sin roll, förändra retoriken, se sina motståndare med öppnare ögon, göra sig av med schabloner och projektioner och forma en politik som tar hänsyn till att det gått hundra år och att man själv har haft makten nästan hälften av den tiden.

En liten, liten demokratisk aspekt på prinsessbröllopet är att Victoria inpå bara huden kunnat se och känna klassaspekter och snobbism när hon valt en helt "vanlig" man. Förmodligen kommer det att göra henne till en ännu bättre drottning. Och Daniel för med sig mycket nyttigt till sin roll som så småningom "första herre" och prins av Sverige. Jag kan inte låta bli att tycka om det.

Läs även andra bloggares åsikter om politik kronprinsessan Victoria bröllop socialdemokraterna Daniel Agenda hushållsnära tjänster

Too much - då tröttnar jag - vare sig det gäller OS eller Melodifestivalen

Igår missade jag andra delen av Melodifestivalen. Utan att sakna den egentligen. Jag har märkt att när massmedia vräker på om någonting då avtar mitt intresse. Tre exempel. Jo just melodifestivalen med alla omgångar och final och program omkring och oändliga skriverier i medierna. T o m Svenska Dagbladet ägande fyra sidor (tror jag) om tidigare uttagningar och brer på ordentligt. Gäsp säger jag.

Andra exemplet av "too much": OS i Vancouver. "Vi visar allt" säger SVT och har ett studioprogram på bästa sändningstid på fredagkväll innan OS startat där man bara spekulerar. Det vore mycket mer spännande om SVT gjorde bra urval och struntade i att visa allt och analysera sönder allt och skruva upp förväntningarna. Jag värjer mig.

Tredje exemplet: Nobelfesten med timme ut och timme in utan nån som helst substans och innehåll, bara prat om festernas fest och programledare uppklädda till tänderna. Då tänder jag av.

Nej jag behöver inte titta, men jag blir matt när jag ser tablåerna och lyssnar på radion och läser rubrikerna. Det är svårt att värja sig.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen OS Vancouver nobelfesten massmedia SVT

Det hänger på håret?

Såg några avsnitt av teveserien Tess av d’Ubervilles, efter en bok av Thomas Hardy 1891, häromsistens och stördes av något. Det var lite såpaaktigt men dramatiskt och jag kunde inte komma på vad det var som irriterade mig. Förrän efteråt då jag började iaktta frisyrer. Det brukar ju vara så att håret och makeupen i historiska serier säger mer om nutiden än om dåtiden Det var samma sak med Forsythesagan som gick på 1960-talet. I alla kvinnoansikten och frisyrer lyste 60-talet igenom. Och samma sak med Tess. Det som störde mig var hennes hårsvall. I alla lägen, i alla situationer detta hårsvall, som det måste ha tagit timmar att arrangera.

Så började jag se mig omkring. Det var minsann inte bara Tess som skakade sitt långa hår. Överallt såg jag att kvinnor i alla åldrar har långt hår, inte slätkammat långt hår, utan lockigt, svallande, ibland riktiga korkskruvar. En del har kvar det etappklippta, men många har, jag kan inte hitta bättre uttryck än svallande hår. Förmodligen finns det så många tekniska hjälpmedel att få det att se ut som det gör för det ligger mycket arbete bakom.

Och vad står detta hårsvall för? I dessa dagar då slöja och niqab diskuteras. I vår västerländska kultur lyfts kvinnohåret fram. I reklamen kan vi höra och se otroliga substanser med pseudovetenskapliga namn, som ska göra vårt hår vackert. För vem eller bara för ”you’re worth it”? Kanske är jag avundsjuk, för mitt hår är så tunt, hårstråna är så fina, så jag skulle aldrig kunna svalla med långt hår.

Läs även andra bloggares åsikter om mode frisyrer niqab

Annika, Ebba och schlagerfestivalen - och Dolph

I stället för textning som jag brukar sätta på hemma hos mina föräldrar, där teven går på högsta volym, kom ikväll twitter från Annika Lantz och Ebba von Sydow under schlagerfestivalen från Örnsköldsvik. Det blev ett lustigt intrång i festivalupplägget. Ibland med en liten fördröjning och det förtog effektivt allvaret och det lite pompösa i tävlingen. Annika och Ebba fastnade lite i singelresonemang. Det var som att lyssna till svenska kommentatorer vid en utländsk final, stundtals på pricken och stundtals helt ovidkommande. Men en rolig idé. Om rätt låt vann? Nej, men den framfördes av Dolph Lundgren.

Läs även andra bloggares åsikter om twitter schlagerfestivalen Annika Lantz Ebba von Sydow schlagertävling Dolph Lundgren

"Politikerprat" i stället för tuppfäktning

Bandade halva delen av partiledardebatten och såg den efteråt. Dagen efter recenserades den av tyckare och jag är fascinerad av att de som står nära de rödgröna anser att de "vann" och vice versa. Allt var ju så förutsägbart. Det mesta är projektioner. Och som alltid säger projektioner mer om en själv än om motståndaren.

Jag efterlyser en faktanörd, som direkt kunde ge bakgrunder med skarpa siffror. En huvudnyhet på radion dan efter var ju också att statsministern svängde sig med felaktiga siffror när det gällde sysselsättningen. Och det är nog många som svänger sig när det behövs. Och när någon politiker talar om de "utsatta", skulle han eller hon direkt fråga vilka de egentligen är. Osv.

Det skulle vara skönt att höra politikerna tala till punkt nån gång, inte bara snabbt ställas mot väggen. Varför inte sända "Politikerpratarna" i analogi med "Sommarpratarna"? Sju politiker runt ett bord som får samtala med utgångspunkt i olika debatter. Det känns tröstlöst med alla kommande, ytliga utfrågningar med helt förutsägbara svar.

Läs även andra bloggares åsikter om partiledardebatten politik

Lingon och pepparrot

Det är härligt att träffa trevliga människor och äta gott. Och huset är som bäst när det är uppvärmt i salen - det är som gjort för fester. Till älgbiffarna prövade vi rårörda lingon och pepparrot blandat - nästan allt gick åt. Det kommer att stå på matbordet ofta...

Ett annat tips från Halv åtta hos mig på TV4 var tomater i ugn. Halvera små tomater, lite olja och flingsalt. Efter 4 timmar i 100 grader, var smaken perfekt. Varför har man inte sett det tipset tidigare?

Läs även andra bloggares åsikter om recept mat TV4 lingon pepparrot tomater

Tevekrockar på lördagskvällen

På vägen hem igår skrev Expressen om krockarna i kvällens teveprogram. Vem vinner, Oldsberg, Körslaget eller VM-matchen? Vi kom hem kvart över åtta. Oldsberg och Här är ditt liv? Nej, Sven Wollter var för förutsägbar. Hela programmet är föråldrat. Tar man upp det på nytt måste man hitta några nya grepp. Nu blir det alldeles för mycket hyllningsprogram. Körslaget? Nej, så uppstressat och gapigt och så mycket dötid och dösnack och reklampauser. VM i fotboll, Sverige mot Danmark i femman då? Nej, vågade inte se matchen, för otäckt att se Sverige förlora. Fick avsmak av alla skriverier innan. Vad det blev? VM i dans från Växjö i tvåan, bugg och lindy hop. Men plötsligt var det slut i tvåan och av en händelse fick jag se att det fortsatte i SVT24. De svenska paren var suveräna i bugg.

Läs även andra bloggares åsikter om SVT VM fotboll Här är ditt liv Ingvar Oldsberg Körslaget TV4 dans

Morgan Alling, Barack Obama och läsning

Morgan Alling och Lennart Lindén var bra häromkvällen när de i Fortbildarnas regi pratade om och iscensatte "Besvärliga människor". De var roliga och seriösa på samma gång och det var inte utan att jag kände igen mig på sina ställen. Jag tog med mig ett användbart uttryck "byt program" när man fastnat i ett negativt tänkande. Det är så nästan genant enkelt med sådana uttryck, men när jag onkar och skjuter på saker säger jag på skarpen till mig själv "just do it". Och det fungerar!

Nu meddelas i radion att Barack Obama fått Nobels fredspris. Och det väcker oro inom mig. Kan det vara en björntjänst att han får det så här tidigt? Intressant att man kan uppfatta det negativt att någon man sympatiserar med får Nobels fredspris.

Ska jag beställa några böcker av Herta Müller också kanske? Jag måste pröva i alla fall. När Doris Lessing fick priset beställde jag flera stycken och började entusiastiskt läsa, men kom av mig. Det har hänt så många gånger under senare år. Jag har prövat Lena Andersson, Joyce Carol Oates och många fler. Men samma sak händer. Jag slutar efter ett tag; är inte fången; börjar om och börjar om; kommer inte in i boken. Jag ska läsa lite lättare böcker, tänker jag då och lånar deckare, men icke! Marie Jungstedt två kapitel, Håkan Nesser likadant. Det är som med teveserier; när jag inte bryr mig om vem som mördat vem och varför; om handlingen inte fångar mig; om språket är stolpigt och mångordigt och mest utfyllnad, då slutar jag läsa eller titta.

Fick min medlemsbok från Frödingsällskapet och läste några av Frödings dikter. Wow. Jag ska nog ägna mig mer åt poesi och kolla lite vad som kommit ut på senare år. Och så finns det ju bra fackböcker också.

Läs även andra bloggares åsikter om Morgan Alling Barack Obama nobelpris Herta Müller deckare kriminalromaner

Staten och kulturen och Skavlan och Anna Anka

Göran Hägglund blev hårt åtgången när han kritiserade kultureliten och det hade räckt om han talade för sig själv, inte för den tysta majoriteten, det blir så lätt fel. Men jag kan inte låta bli att ge honom lite rätt. Det finns en självpåtagen rätt till tolkningsföreträde och en snobbism som irriterar mig på kultursidorna och i en del radioprogram. När de tar orden kommersialism och vinstintresse i sin mun, har jag märkt att det är som att trycka på en knapp och reaktionerna är reflexbetingade. Det finns inget utrymme för reflektion. Och ingen kunskap om företagandets villkor. Jag tänker ofta på Hans Rosling när han upptäckte att entreprenörerna visste mycket mer om världen än politiker och samhällsdebattörer. De senare hade alldeles för många förutfattade meningar.

En som var mer effektiv i sin kritik än Göran Hägglund var Fredrik Lindström då han i Aftonbladet beskrev kultursidorna som "Den lilla, lilla bit av den jättelika kulturen som annars inte skulle få så mycket plats i media".

Partierna till vänster och kulturetablissemanget har en nästan naiv uppfattning om den statliga och kommunala apparaten, att den är "god" och vill väl. Den har byggts upp under hundra år och har ibland börjat leva sitt eget liv, byråkratisk och ineffektiv. Jasenko Selimovic har satt fingret på det problemet att staten inte alltid är "god". Han slutar som chef för radioteatern och ställer upp i provval för Folkpartiet. Egentligen vore det partierna till vänster och kulturetablissemanget som skulle ta itu med detta just för att man värnar om det offentliga. Och det är ju värt att värna. Se hur långt åt andra hållet man går i USA när man diskuterar sjukförsäkring för alla.

Journalisten Gellert Tamas har skrivit boken De apatiska : om makt, myter och manipulation, där han granskar politiker och myndigheter och myterna om de apatiska barnen. Hur gick det till egentligen när staten bestämde sig för att de asylsökande barnen bluffade eller förgiftades av sina föräldrar för att få stanna i Sverige. Ett lysande exempel där staten inte var "god".

Och hur är det med Försäkringskassan och de sena utbetalningarna? Hur är det möjligt att det får fortgå? Hur stora krigsrubriker skulle det inte bli om ett företag meddelade sina anställda att man inte kan betala ut löner på ett halvår?

Först hade jag inte tänkt titta på Skavlan i teve eftersom han hade bjudit in Anna Anka. Jag orkar inte tänkte jag men tittade i alla fall. Och fann att det blev ett bra program, inte bara tack vare Anna Anka, utan programmet i sin helhet. Och när jag sett de korrekta jämställdhetsdebattörerna gjorde jag en parafras på Henry Parlands dikt:

lite svalkande humor och lättsinne
fattas i jämställdhetsdebatten

Och hur uppfriskande var det inte att läsa Calle Schulman i Expressen igår när han skrev om pappa- och mammarollen. Inte minst att läsa alla kommentarer på nätet.

Dagens första vers:

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas i min kärlek?
mina barn älskar mig ej
som jag dem.
Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden.

Henry Parland

Dagens andra vers:

Sida vid sida, tillsammans stryker de fram
staten och kapitalet, två vargar fromma som lamm
men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.

Ebba Grön, Staten & Kapitalet

Läs även andra bloggares åsikter om Skavlan Anna Anka Göran Hägglund Aftonbladet Fredrik Lindström Jasenko Selimovic Gellert Tamas Calle Schulman Expressen Ebba Grön kultur staten

Varför all uppståndelse kring Anna Anka?

Jag tittade på TV3 och Hoolywoodfruar och förundrades över Anna Ankas uttalanden. Det handlade ju bara om hennes relation till mannen. Många som skrattar och går till banken varje dag, slutar säkert att lönearbeta. Varför fick det en sån genomslagskraft i medierna? Det känns genant att över huvud taget diskutera jämställdhet efter hennes uttalanden. Det påminner mig om hur det var i början på 1970-talet. Jag minns en fin middag där alla vid bordet ondgjorde sig över arbetande mammor (jag var ensam om det just där och då) och de var övertygade om att deras barn (de arbetande mammornas) skulle bli kriminella. Många hemmamammor på den tiden tyckte att de blev illa bemötta och ansedda, men pikarna var många och agressiviteten mot arbetande mammor var stor. Så ledsen jag var många gånger och ibland såddes till och med ett tvivel. Men mina vuxna barn är inte känslomässigt störda eller kriminella.... Och vill och kan någon mamma eller pappa sluta arbeta en tid så är det väl ok. Men varför kalla dem hemmafru? Hörde till min förskräckelse att Anna Anka var inbjuden till Skavlan.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Anka TV3 jämställdhet Skavlan

Reprisernas sommar

I Prässbeo där jag varit i fjorton dar har vi bara ettan tvåan och fyran och ett par kanaler till. Någon kväll ville jag bänka mig framför teven, men allt som visades var repriser. Plötsligt kände jag mig som "arg licensbetalare" och ville ha pengarna tillbaka. Satte mig med tevetidningen och räknade ut att fyra av fem program var repriser - i snitt - varenda kväll. Efter den här sommarn har jag tappat förtroendet för SVT. Och det hjälper inte med Allsång på Skansen, som blivit en parodi på sig själv - utstuderat inrepeterat och själlöst. Det hjälper inte att brassa på med en massa artister som drar sin senaste hit...

...men ikväll visas Tom Alandhs dokumentär "Martina och jag". Den är underbar och tål att ses några gånger.

Läs även andra bloggares åsikter om SVT repriser Tom Alandh Martina och jag teveprogram

Inför jurygrupper till valet nästa år

Finalen på melodifestivalen blev riktigt rolig. Efter jurygruppernas val, var stämningen i botten. Vi satt ett stort gäng i åldern 9 till 70 år och var besvikna allihop. Så kom folkets röster och rättade till allt. Det var spännande och upplivande även om ingen hade Malena på första plats. Hon kom tvåa när vi räknade ihop våra poäng.

Redan före första deltävlingen skrev tidningarna att det här skulle Måns ta hem. Svenska dagbladet upprepade det inför finalen. Jag gillar Måns, men hans framförande var opersonligt och hans dansare kom direkt från porrklubben. Man behöver inte vara pryd för att se det. Det var mer som gammal, dålig bilreklam. Det såg inte Aftonbladet, men där beskrev man Malena i var och varannan mening som "operadivan" som inte gör något annat än "hånglar".

Vad har man jurygrupper till? Är inte folket tillräckligt musikaliskt bildat för att rösta fram "rätt" låt? Hur är det då inför valet nästa år? Borde vi inte införa jurygrupper då? Politiken är väl för viktig för att låta folket bestämma? Nej, fram för jurygrupper med politiska experter från norr till söder med journalister som talesmän och presentatörer. Jag ser fram emot valvakan 2010.

melodifestivalen Malena Ernman jurygrupper Aftonbladet politik valet 2010

Humorn har blivit tvådimensionell

Det slog mig häromkvällen att kvinnorna, åtminstone i teve och radio, har erövrat humorgenren. Annika Lantz, som ställer saker och ting på huvudet som bara hon kan. Petra Mede som utnyttjar sin kvinnlighet på ett tufft sätt. Och på söndagskvällarna har jag suttit klistrad framför Mia och Klara, som lagt humorribban väldigt högt. Visst är det något nytt som sker? Och den som banat väg, är nog Babben, som snart är tillbaka i rutan.

Läs även andra bloggares åsikter om humor Annika Lantz Petra Mede Mia och Klara Babben Larsson TV radio

En vers till poeterna i Babel

Råkade se programmet Babel i teve häromveckan. Jag brukar inte titta, för jag har tyckt att det är lite pretentiöst djupsinnigt. Men aj vad jag bedrog mig. En poet, Göran Greider, försökte sig på att tänka hur han skulle nå publiken och läsarna. Men fy tyckte Stig Larsson och Aase Berg. Det gjorde ingenting att diktsamlingarna inte säljer eller når någon större publik. Däremot efterlyste Aase lobbare som gav de nödvändiga nycklarna till poesin. Närmare en liten kultursekt kan man väl inte komma? Stig tyckte också att folket blivit gravt fördummat.

Eva Beckman gjorde ett inslag om kärleksdikter. Hjalmar Gullbergs, Karin Boyes och Erik Lindegrens dikter framställdes som enkla bröllopsverser och så spelade man Love me tender till bilder av kvinnoögon med mycket mascara. Efteråt tyckte Stig Larsson att kärleksdikter kunde man inte skriva, då var man en hora.

Av förekommen anledning en liten vers till poeterna i Babel från Alf Henriksson:

"Shakespeares pjäser gick mestadels bra.
Han skrev för packet vad folk ville ha.
Det var därför som folket begrep vad han sa."

Ur Anacka 1980

Läs även andra bloggares åsikter om Babel poesi SVT Göran Greider Alf Henriksson

Att bemästra kaos och lite teve

Två intensiva dagar i Älmhult med träffar om bilder till boken. Och nu fyra dagars kaos hemma. Vilka bilder finns var och rätt bild på rätt plats. Och vilka bilder blir bäst och vilka saknas fortfarande. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag fått tag i ett nytt förlag som verkligen kan det här med bildhantering. Idag känner jag att det är ett stort kliv mot att det blir en bok till slut. Och en bra en!

Teven har fungerat som en hjälp att varva ner några timmar varje kväll. Tur att vi har en box med hårddisk så att vi kan banda program. Nu är det nästan omöjligt att titta på ett program med reklam. Är det inspelat kan man ju snabbspola. Det märks också så lite substans det är i Let's dance till exempel. En och en halv timme långt. I bandat skick går det på en halvtimme. Resten är reklam och absolut dösnack av programledarna mellan danserna. Jag tittar på parens förberedelser, dansen och juryresultatet. Och det går snabbt!

Melodifestivalen var blek den här veckan. Måns var mekanisk, lite som Hero förra året. Men det är fest och jag gillar Petra Mede. Fortfarande förstår jag inte vem som för möta vem i duellerna, men det är intressant att se vad en jury kommer fram till också.

Läs även andra bloggares åsikter om IKEA Let's dance TV4 Melodifestivalen SVT

Melodifestival igen!

Jag trodde jag hade tröttnat. När det börjar bli för mycket ståhej kring ett program, så avtar intresset. Rubrikerna om "skandaler", folk i tårar och folk som måste ledas ut. Men nu var jag ändå lite spänd på Petra Mede och så hade lyssnat på ledarskribenterna hos Annika Lantz i P4. Och Svenska Dagbladet använde tre helsidor i kultrudelen till Dan Backmans lustiga lista över bästa svenska låtar någonsin - musikaliskt. Tiderna förändras.

Det är intressant att ha följt det här programmet från 1960-talet. Då skrev inte dagstidningarna mycket och föraktet vilade tungt över schlagertävlingen. Nu är det show, humor och folkfest och många fler låtar.

Överallt har jag hört och läst att Caroline af Ugglas låt inte hörde hemma i schlagerfestivalen och att hon bara var en Janis Joplin-kopia. Men Shirley Clamp skulle absolut gå vidare. Ibland tror jag att man bara spekulerar; man lyssnar inte med hjärtat. Man spekulerar i vad som "går hem i stugorna" och hur en schlager "ska vara". Och vad är det för fel med att ha Janis Joplin som förebild och inspiration? Finns det någon svensk artist som inte har utländska förebilder?

Upplägget med duellerna tyckte jag var bra. Man kunde inte somna i soffan. Men jag skulle vilja veta hur man parade ihop dem, vem som fick tävla med vem. Och att en internationell jury sa sitt var ju intressant. Inte hade jag väntat att Caroline skulle få deras röst, men så har jag ju mina fördomar jag också.

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen Caroline af Ugglas

Vintage, ruinromantik och Antikrundan

Att brottas med språket är intressant och roligt. När jag är inne på Tradera märker jag nu att ordet vintage har blivit allmänt accepterat för gamla saker, inte bara kläder. Och jag har börjat använda det på hemsidan bredvid det svåra ordet antikt.

Sånt som vi alltid sålt som "antikt", enkla allmogemöbler, fotogenlampor, luffararbeten, järnprylar, bleck, gamla fönster och dörrar osv, gärna åldrade, rostiga och nötta, heter nu junk style eller på svenska ruinromantik. Ofta förmedlar de en enkel och skön känsla och känns genuina. Men precis som med alla nya, vita och rosiga inredningar, kan det bli för mycket av det goda.

Det kan det bli även med en inredning med Art Deco som visades i Antikrundan. Man besökte ett hem med inredning från 1920-talet och lite 1930-tal. Utsökta saker och föremål var för sig, möbler, tavlor, porslin och metall. Och glädjen i samlandet lyste igenom tydligt.

Men jag grips alltid av lusten att bryta, att blanda och att ta fram kontraster. Att sätta en modern vas på ett gammalt allmogebord osv. En av våra roligasta mässor i Älvsjö var när vi satte ett art deco skrivbord framför ett rokokoskåp bredvid ett matsalsmöblemang från 1960-talet. De olika sakerna förstärkte varandra och det blev mer dynamiskt och roligt. Att blanda kan också bli ett inredningssätt som blir lite förutsägbart, så det gäller att pröva sig fram.

En av anledningarna till att jag skrivit en bok om IKEA är att jag alltid inrett mina hem med IKEA-möbler, men också alltid blandat med gammalt och annat nytt. Finns det något namn för det tro?

Antikrundans första program var riktigt bra, mycket tack vare Anne Lundberg. Hon nämnde folkbildning flera gånger och hon hade behövts även i Antikmagasinet i Kunskapskanalen efteråt. Det var också intressant om Art Deco, men det kan bli lite för expertaktigt när två entusiaster som Knut Knutsson och Bo Knutsson samtalar. Hur många vet vem GAN var?

Läs även andra bloggares åsikter om vintage Antikrundan Anne Lundberg Knut Knutsson art deco junk style

Befrielse från kändissjuka

Jag ser gärna programmen På spåret och Stjärnorna på slottet och jag lyssnar ibland på Spanarna och På minuten och jag har med glädje lyssnat på Vinter i P1. Men jag tycker att man kunde vidga gränserna lite för vilka som är med i programmen. Det är samma människor som återkommer, ofta mediafigurer. Och kvällstidningarnas uppgift tycks vara att skriva just om dem. Det blir en rundgång, som känns lite fantasilös.

Då har det varit skönt att se en serie som Himlen kan vänta. Ett fantastiskt möte med helt vanliga människor, som delat med sig av sina erfarenheter och där döden var närvarande. Den serien berörde mig mycket och jag är så tacksam att de ställde upp. Detsamma, fast lite mer lättsmält, gäller programmet Halv åtta hos mig, där man blev hembjuden till helt vanliga, okända människor på middag. De bjöd både på mat och på sig själva och var mycket mer intressanta än de återkommande kändisarna.

Himlen kan vänta var som att få ett riktigt mål mat i stället för att gå lös på julens gottebord. Precis som Jonas Gardells De halvt dolda. Han har nog sett Ang Lees film The Ice Storm, som gick samma kväll. Det fanns ett släktskap mellan dem och i mörkret och det dystra kunde man urskilja skarpa porträtt. Det är när man ser såna program som man inser att man faktiskt kan bli undernärd av för många lättsmälta program. Programmen om Selma Lagerlöf och om Bang var också närande.

TV SVT Stjärnorna på slottet Spanarna Himlen kan vänta kändisar Halv åtta hos mig På spåret

På kornet Annika - namn är viktiga

Typiskt Annika Lantz att sätta fingret direkt på en öm punkt. Vad ska de nya samarbetsparterna heta? I Aktuellt tog man så lätt på namnet, när Lars Ohly och Peter Eriksson intervjuades. Och lite typiskt att inte bry sig om det, bara fokus på samarbetet. Man skulle ha lagt ner lite krut på att ta fram ett namn som inte Carl Bildt redan gjort narr av. Det kommer att bli mycket viktigare än man tror. Väljer man de rödgröna som Peter Eriksson föreslog, så kommer man alltid att få röran på köpet. Det bådar inte gott att man inte diskuterat detta och lanserat ett bra namn på sitt samarbete. Men det är inte lätt att hitta bra namn.

Läs även andra bloggares åsikter om de rödgröna Annika Lantz

Slarvigt Peder Lamm och TV4

Första andra tredje, auktionsprogrammet i TV4, gjorde bort sig häromdan. Jag har lagt märke till småfel tidigare, men nu var det så jag hoppade till i stolen. En dam kom fram med en "skål" i nysilver och sa att det var Sigvard Bernadotte och Peder Lamm köpte det rakt av och fyllde i att det var mycket "femtital", trots att damen sa att man hade fått den på 1990-talet. Jag kände igen den; det var ett Wretmanställ från Torstensson Art & Design.

© Jonas Torstensson

Jonas Torstensson har sedan 1990-talet designat föremål i återvunnet material. Wretmanstället är tillverkat av stansrester från tillverkning av nysilverbestick. Man kan se formen av skedarna i hålen. På så sätt kan mycket av spillmaterialet återanvändas direkt utan onödiga frakter och smältprocesser. Det första exemplaret togs fram som gåva till Tore Wretman när han fyllde 80, därav namnet. Man kan köpa det från Torstenssons Art & Design. Det stora kostar 2750 kr och det lilla 2375 kr. Det är också Jonas Torstensson som formgivit Stumpastaken.

Ernst gjorde också en tur i programmet till en utställning om Sigvard Bernadotte och hans design. Som så ofta talar man som om Sigvard Bernadotte formgav allt från Bernadotte design. Han hade många anställda designers som formgav under det firmanamnet, Röda Klara till exempel, som visades i bild.

Det har blivit så viktigt att få fram namnen på formgivare. Priset kan stiga ordentligt om man vet det, men då ska man vara noggrann och säker på sin sak.

design Första andra tredje TV4 Peder Lamm Sigvard Bernadotte Jonas Torstensson

Tom Alandh, Martina och jag

Igår såg jag Tom Alandhs dokumentär Martina och jag. Den sammanfattade hans tidigare filmer om Martina och vi fick följa henne från 5 års ålder tills hon fyllde 40 år nu i våras. I 35 år fick vi följa en människa eller rättare sagt två, Martinas mamma Berit också. Jag satt andlös och följde hennes kamp och hennes klokhet. Det var hon som såg till att Martina fick gå i vanlig förskola och skola. Hon har hela tiden betraktat Martina, trots Downs syndrom, som ”frisk” i motsats till vad läkare och andra tyckt. Som tack fick mamma Berit dålig ekonomi och sjukdom själv. Men livsglädjen och klokskapen fanns där hela tiden. Om att som förälder stötta och hjälpa men också släppa taget. Och man fick följa tidens gång i kläder och frisyrer och hårfärger.

Och Martina kunde själv berätta om sitt liv och uttrycka sig på ett sätt som grep tag i mig. När hon var tvungen att byta jobb och åka buss och ängslan över när hon skulle trycka på knappen, var gripande. Det var en högtidsstund framför teven, teve när den är som bäst! Och den går i repris!

Jag längtar efter att se om Tom Alandhs andra dokumentärer, om Monica Zetterlund, Cornelis och många fler. Ska kolla om de finns att få tag på.

Läs även andra bloggares åsikter om Tom Alandh Martina och jag SVT

Att bevaka ett val och grattis Obama

Jag bänkade mig framför teven för att följa valvakan och zappade lite mellan ettan, fyran och femman. Det var mycket tal om stater där det vägde jämnt mellan kandidaterna. Tidningarna har skrivit i flera veckor om Virginia m fl där Obama skulle kunna vinna.

Kvällen blev lite avslagen. Upprepningarna var många, så blev jag för trött fram på natten och vaknade till sju igen och lyssnade på radion i stället. Små utdrag ur Obamas tal, reaktioner osv upprepades sedan hela dan och på kvällen tittade jag på nyhetssändningar i ettan, tvåan och fyran.

Men ingen rapport om hur det gick i de omtalade delstaterna. Nu var det bara reaktioner: vad tänkte du, vad kände du - ansikten med tårar. Och upprepningar i oändlighet. Jag hade velat se några siffernissar som räknat och redogjort för själva valet i olika stater. Det blev lite för mycket "vad känner du nu?" Men grattis Obama. Nu ska det bli intressant att följa politiken. Och jag tror att en ledare kan försätta berg med ord och framtidshopp. Eller rättare sagt försätta andra i rörelse. Och vår vän kan kanske ta bort skylten från bilen:

Läs även andra bloggares åsikter om presidentvalet Barack Obama valvaka

Producera är bra - konsumera är dåligt?

Ibland får man en aha-upplevelse, då poletten så att säga trillar ner. Det händer inte ofta, men häromdan upplevde jag detta när jag fördjupade mig i en uppsats av Sara Ilstedt om design och designens roll. Om designens roll för att öka försäljningen mm. Hon skrev också om inställningen till konsumtion och jämförde den med hur vi ser på produktion. Och det tål att tänka på.

Det är som om vi betraktar konsumtion och produktion med två olika hjärnhalvor. Produktionen är livsviktig för nationen och för vårt välstånd. Och att ha ett produktivt arbete är själva grunden för tillvaron. Men när alla dessa produkter och tjänster ska konsumeras låter det ofta helt annorlunda. Vi borde konsumera mindre, sluta skaffa så många prylar, låta bli att åka bil osv. Men när produktionen av svenska bilar hotas, då ska helst staten gå in och stötta produktionen. Men vi ska helst inte köpa dessa bränsleslukande bilar?!

Det är ju ett klassiskt resonemang om marknadskrafter, men att vi ser så olika på tillgång och efterfrågan, är ju märkligt.

En orsak till att vi betraktar produktion och konsumtion så olika är, att produktion förknippas med män och konsumtion med kvinnor. Inom designen finns det också ett liknande mönster. Design av föremål är manligt men att inreda är kvinnligt. Enkelt uttryckt. Men det är inte gripet ur luften. Penny Sparke, professor i designhistoria vid Kingston University, har skrivit om detta.
Nu har jag börjat iaktta nyhetssändningar etc och kan urskilja skillnaden, både innehållsmässigt och språkligt. Jag ska leta efter fler exempel...

Läs även andra bloggares åsikter om konsumtion design marknadskrafter produktion

Mona Sahlin och regeringsalternativen

Det enda som överröstat finanskrisrapporteringen inrikespolitiskt är Mona Sahlin och eventuella regeringsalternativ. Hon har gjort bort sig enligt Lotta Gröning i radion och Aftonbladet. För att hon inte vill ha vänsterpartiet med i en regering. Om nu Mona Sahlin gjort bort sig för det, hur kommer det sig att socialdemokraterna aldrig tidigare tagit med vänsterpartiet i en regering, trots att man nästan aldrig haft egen majoritet det senaste halvseklet?

Det är ett dilemma för socialdemokraterna och har alltid så varit. Det finns de som inte skulle rösta på socialdemokraterna om inte vänsterpartiet var med. Men det finns lika många som aldrig heller skulle rösta på socialdemokraterna om vänsterpartiet var med.

Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin regeringsalternativ vänsterpartiet

Duktiga Annika och Tommy var framme i helgen och i partiledardebatten också

Så här på måndagsmorgonen har jag lyckats preja in det sista i frysen från helgens bestyr. Aldrig har den varit så välfylld. I två månader ska vi inte behöva fundera på "Vad blir det för mat?". Nej nu ligger prydliga påsar med stekt strömming, köttfärsbiffar med olika fyllningar, ugnsstekt lax, kycklinglår i lime och vitlök och köttsoppa i burkar. Bara att ta fram och mikra.

Som om inte det var nog, löste vi problemet med alla löv, både på fram och baksidan av huset.

På uteplatsen använde jag en apparat jag köpte för flera år sen och blåste bort varenda löv. Möblerna får stå någon vecka till i fall det blir någon solig dag.

Och på gräsmatorna tog vi gräsklipparen och klippte och fick alla lövrester i uppsamlaren. Lätt som en plätt och en stor befrielse. Vi hade börjat känna oss riktigt inlövade.

Tittade på partiledardebattens sista timme. Hade inte tänkt titta först. Det brukar vara så förutsägbart. Men det blev ju en lugn och sansad tillställning. När jag tänker tillbaka på alla partiledardebatter jag sett, så var det nog första gången det var så självklart att det var flera kvinnor. Det blir bättre i alla sammanhang om det är blandat. I fredags däremot i fyran, Fredag hela veckan, var det riktigt grabbigt. Skämten och innehållet blev därefter.

Finanskrisen har inte hunnit fatt mig än, trots alla krigsrubriker, eller kanske just därför.

Läs även andra bloggares åsikter om mat hösten Fredag hela veckan TV4 SVTpartiledardebatt

Bokmässan igen - delta i seminarer på SVT24 – med Cecilia Hagen till exempel

När vi var på bokmässan i Göteborg, hann vi inte gå på ett enda seminarium. Och då mindes jag för ett år sedan, när jag satt med bruten fot och tittade på teve dagtid och upptäckte SVT24.

Några veckor framöver sänder SVT24 seminarier från bokmässan varvat med budgetar och amerikanskt presidentval. Jag har tittat på ett av dem, Kvinnliga sidor med sting, med Cecilia Hagen och Monika Björk. De talade om 1970-talets tjejmaffia på grabbiga Expressen. Monika Björk har skrivit boken Audrey-flickorna, en nyckelroman om sex vänner som hållit ihop sedan dess. Varje sommar träffas de några dagar på en ö i skärgården.

Cecilia Hagen har skrivit Kulla-Gulla stretar vidare – lägesrapport vid 60+ och här är det hög igenkänningsfaktor. Själv har jag en bokgrupp, alla bibliotekarier, som började träffas på 1970-talet. Vi har döpt om oss till Champagnegruppen. Varje gång vi träffats har vi haft anledning att fira en sextioåring med champagne. Nu har alla fyllt och då börjar vi om med 70. Och förresten finns det alltid någon orsak att dricka champagne när vi träffas.

Ett uttryck som jag dagligen känner igen är också CRAFT - Can't Remember A Fucking Thing. För att inte tala om "ånka". Man är hela tiden på väg att göra en sak, men något annat kommer alltid emellan, och så en sak till och en sak till. En hel dag kan gå utan att man fått gjort det man ursprungligen tänkt. Det var det jag menade häromdan när jag skrev att jag behövde mer struktur i tillvaron. När jag börjar med beställningarna till nätbutiken på morgonen stöter jag på fel på hemsidan och när jag går ut på lagret hittar jag något som behöver lagas och när jag är tillbaka tar jag hand om kaffemuggarna från frukosten och upptäcker att posten kommit och då hittar jag en trevlig tidning osv. Jag ”ånkar” hela dagarna.

Cecilia tar också upp åldersdiskriminering. Hur man plötsligt inte riktigt är att räkna med, trots att man har sin livserfarenhet. Och den förvärvar man ju bara genom att oförtrutet streta vidare. Jag minns för någon månad sen då någon kom med en rapport om att 70-åringar var nöjda med sitt sexliv. Alla, journalister och intervjuade, uttryckte förvåning över att man hade ett sexliv över huvud taget. Även om jag inte känner mig diskriminerad, så finns det så förbaskat många åldersfördomar.

Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan TV SVT24 Cecilia Hagen Monika Björk Expressen

Från Mallorca till bokmässan

Om jag någon gång tycker att det inte händer så mycket i tillvaron, så har jag upplevt motsatsen senaste tiden. En vecka på Mallorca var härligt med Josefin och Alice, Astrid och Albin. Soliga, salta bad, dopp i poolen och god mat. Som mormor är det lätt att bli som barn igen och uppskatta bad och lek.

Hem mitt i natten, men upp tidigt. Till Sundbyberg och en liten titt på Ellie, som kunde matas av farfar. Nu såg vi hennes ögon för första gången. Och hon hade vuxit ett halvt kilo.

Nästa dag till föräldrar i Trollhättan och så bokmässan i Göteborg. Så otroligt mycket folk och öronbedövande surr och prat i varenda monter. Men häftigt också. Träffade presumtiva förlag och släpade hem flera kassar med böcker. Stötte på Uffes kusin Sune Nordgren, som berättade om sina intressanta projekt: konstprojektet i Kivik och Vandalorum, ett blivande internationellt konst- och designcentrum i Värnamo. Hans dotter Ellen arbetar med böcker, Kabusa böcker. Hennes man Jonas Dahlström till vänster i bild.

Och mellan turerna till bokmässan lite röj och gläsklippning i Prässebo. Nu kan man se "räveboa" från huset. Prässebo ligger väldigt bra till, nära både till kusten och Göteborg.

Hemma i Tomasbo en dag och så iväg till Västerås för att lyssna på Gunilla Hammar-Säfström och Igor Ardoris från teveprogrammet Klass 9 a. De talade om att lyfta fram det bästa hos sig själv och sina arbetskamrater, lärdomar från just Klass 9 a. Gunilla var lika bra som i teveserien och det lyste om Igor. Hans föredrag visade så tydligt att lärdomarna från klass 9 a går att föra över till både privatlivet och arbetslivet.

Nu när jag landat hemma, försöker jag att få lite struktur på vardagstillvaron, men vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja. När man arbetar hemma och inte har en arbetsplats att gå till, är det alltid svårt att komma igång och organisera sig. Först får jag sån lust att bara rensa och göra i ordning hemma. Och höstlöven ligger som en tjock matta utanför dörren och väntar på att bli räfsade. Att blogga är en bra övergång.

Ska försöka sätta mig in i "finanskrisen" och förstå vad som händer och varför. Massmedierna har ju glada dagar. Vilka domedagsrubriker och exalterade röster. De känns mer som hinder än hjälp att förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om bokmässan konst design barnbarn Klass 9 a Prässebo finanskrisen

Repriserna slår rekord i teve

När jag kommer hem lite utschasad från det trevliga jobbet i Färna Herrgårdsbod orkar jag inte så mycket mer på kvällen än att slå mig ner i min schäslong och se på teve. Och jag samlar krafter inför barnbarnsveckan nästa vecka. Jag går igenom tevetidningen ganska noga för att hitta program som jag tycker om. Inget slötittande här inte.

Efter en genomgång av programmen under fjorton dagar slås jag av hur många repriser som visas. Och man märker inte ut reprisprogrammen längre. Det skulle nog se för skämmigt ut.

Lite exempel: Uppdrag granskning ser tillbaka och så visar man Josefsson i repris. Tre kärlekar, Mia och Klara, Hjärnstorm, Solens mat, Videokväll med Luuk, Skild – you name it. Riktigt gamla kriminalserier visas i flera olika kanaler. En nyare, Rose & Maloney, ville jag gärna se, men dom kommer kvart i två på natten.

I TV4 och TV4+ är det likadant. Både TV4+ och SVT24 har dessutom blivit kanaler för att visa repriser av repriserna! Och jag vet inte hur många gånger jag sett Gunilla Kindstrands intervjuer vid det här laget i Kunskapskanalen. Som grädde på moset visar SVT också ”Minnenas television”.

Ett gnäll till: Många filmer är riktigt gamla och har gått hur många gånger som helst. Jag bänkade mig ändå framför LA Confidential för säkert fjärde gången. Men då hade textmaskinen pajat igen.

Durham County såg jag fram emot i torsdags. En ny spännande serie. Men då var den ersatt av idrott. Nog för idag. Tack för idag.

Det är snart OS och då brukar teve brassa på ordentligt. Det ser jag fram emot.

Läs även andra bloggares åsikter om SVT repriser TV4

Låt Ernst Kirchsteiger vara ifred!

Jag tittar gärna på Ernsts sommarprogram och blir rätt förtjust över en del påhitt och lösningar, men jag tittar bort när han blir för mångordigt känslosam. Och han är betydligt bättre än Sommartorpet. Där skuttar man omkring och utför de mest lustiga lösningar på inredningsproblem, som inte har det minsta med det vackra huset att göra. Jo man vadderade fönstersmygarna! Det gav inga rubriker i kvällspressen. Men det har Ernst gjort. Snälla Aftonbladet och Expressen - låt Ernst vara ifred!

Häromsistens var det en jättestor bild av honom och krigsrubrik ERNST ÄR SJUK och idag kan man läsa ERNST BETS BLODIG. Det vill säga - förra veckan var han lite febrig och nu har han blivit biten av en liten krabba. Krama inte ihjäl Ernst. Och Ernst - det räcker mer än väl med teve!

Läs även andra bloggares åsikter om Ernst Kirchsteiger Sommar med Ernst Sommartorpet SVT TV4 Aftonbladet Expressen

EM i fotboll och psykologi

Det blir sällan som man tänkt i fotboll. Så snopet att Holland försvann efter tre raka segrar. Men kanske just därför. Det kanske inte går att ladda om gång på gång på gång. Men Spanien gjorde det. Nu är det ingen kvar från "dödens grupp", men två lag av fyra från Sveriges grupp. Och ett av dem kommer att gå till final. Det skulle inte förvåna mig om det blir Turkiet mot Ryssland i finalen. Men Tyskland är nog farligt när de kommit så här långt. Spanien med. Det är ganska oförutsägbart, alla experter och analyser och spekulationer till trots. Det är därför EM i fotboll är spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om EM och fotboll

EM fotbollen - nu fegar jag

Det är så nervöst och stressande att se Sverige spela, så jag bloggar i stället. Går upp om en stund och kollar när de hållit på ett tag.

Förra veckan tittade jag på alla matcher. Ska man följa ett EM eller VM kommer man inte in i det om man bara tittar på svenskmatcherna. Jag har sällan imponerats så mycket av ett lag som av årets Holland. Det är nästan en tröst att om det går dåligt mot Ryssland ikväll, så skulle vi ändå åka ut i kvartsfinalen mot Holland.

Jag minns VM 1958. Vi hade en transistorradio stående på ett trädgårdsbord. När Sverige gjorde det första målet i finalen mot Brasilien, har jag ett absolut minne av att radioapparaten studsade upp och ner på bordet.

Det förvånar mig när jag tänker tillbaka på alla turneringar, som jag hört i radio, att spänningen och dramatiken var lika stor även då de inte hade femton olika journalister och experter vid arenan och i studion. Det är nästan så att själva matchen och spelet kommer i skymundan.

Ljudet från teven hörs - ett mål - men vems? Det var nog ett ryskt, för alla har tagit lite lättvindigt på den här matchen. "Zlatan kickar ut Ryssland med 3 - 0" osv. Jag kollar andra halvlek...

Läs även andra bloggares åsikter om fotboll och EM

Lite vassare Annika

Hade önskat en lite vassare kommentar till programmet Annika. Och av Roger Wilson. Jovisst var det intressant att SVT överhuvud taget tog upp ämnet, Ers Kunglig Höghet Westling, men varför just inför ett eventuellt giftermål? Varför inte diskutera statschefens roll och monarkin? Hur odemokratiskt är det egentligen? Behöver vi symboler? Osv.

Läs även andra bloggares åsikter om Annika Lantz och monarki

Två gamla patriarker - Per Svensson och Jan Guillou

Igår nöp jag mig riktigt hårt i armen och undrade om jag zappat in fel kanal. SVT sände ett helt obegripligt program om kronprinsessan Victorias val av partner och äkta man. Själv har jag inte så svårt att leva med en monark som statschef. Är det en monark får man ärftligheten på köpet. Och demokrati är mer komplicerat än att få lov att välja en avdankad politiker till en president utan politisk makt var fjärde år. Dessutom måste jag erkänna att jag gillar Victoria.

Men till programmet igår. Hela programmet andades att det var illa att en blivande drottning väljer en man av folket. En svensk vanlig man. Att kungen valt Silvia nämndes aldrig. Underförstått - han var ju kung! Och det var inte adelns förespråkare som var grumlig i sina argument och synpunkter utan Jan Guillou och Expressens kulturchef Per Svensson, som talade om blod och symboler och ritualer och jag vet inte allt mystiskt. Jan Guillou menade dessutom att Victoria inte för sin släkt Bernadotte vidare utan nu kommer dynastin Westling. Var han allvarlig eller bara korkad?

Och så en hel del spekulationer och skvaller om vad kungen tycker och tänker. Och massor med vinklade inslag från gamla kungligheter - "när kungen var kung" så att säga. Amelia Adamo var klokast och Ebba von Sydow tog det inte så djupt blodigt som de gamla patriarkerna Svensson och Guillou.

Läs även andra bloggares åsikter om kronprinsessan Victoria Daniel Westling SVT Jan Guillou Per Svensson Amelia Adamo Ebba von Sydow

Rose och Maloney kom inte

Snopet igår när jag bänkade mig framför teven och skulle träffa Rose och Maloney i SVT 24, ett favoritpar som löser kriminalgåtor. Enligt min tevetidning. I stället kom Frost.

Av en händelse började jag titta på webbteve i stället och fick se Hans Roslings fantastiska föredrag om den globala utvecklingen. Varför sänds inte den på bästa sändningstid? Det vore en uppgift för public service. Hans sommarprogram häromåret var också bra.

Läs även andra bloggares åsikter om Hans Rosling sommarpratare public service

Britta Svensson i Expressen är en bra tolk

Vad skönt det är när man efter hundranittionio samstämda artiklar och krönikor och debattprogram får höra (eller läsa) en röst som stämmer med ens egna funderingar och som går mot strömmen, mot samstämmigheten. Britta Svensson i Expressen är en sådan röst. Först satte hon ett frågetecken inför Barack Obama i en fredagskrönika. Det har förvånat mig så länge att alla bara sväljer "change", inga analyser, inga reflektioner vad de står för, bara en upprepning av ord.

Idag skriver Britta Svensson klokt om Englas begravning. En enda vettig röst. När jag läst och hört alla kändisjournalister uttala sig de senaste dagarna, har jag undrat över detta oerhörda engagemang från deras sida mot att visa begravningen. Varenda aktualitetsprogram har nagelfarit och diskuterat detta. Man har tvingat på mig sina reaktioner, sin självsäkerhet, okänslighet och snobbighet i public service namn. Reaktionerna står inte riktigt i proportion till själva händelsen.

Alla skriverier om SVT:s ledning och deras "hjärnsläpp" och insinuationer att Englas mamma manipulerat SVT, att hon inte vet vad hon gör, att begravningar är privata osv, har givit en riktigt dålig eftersmak. Ett annat exempel var när någon i radions medieprogram satte etiketten "skvaller" på alla bloggar, för det var ju inte journalister som skrev.

Det har gjort att jag så smått börjar känna att jag kanske kan vara utan denna public service. Den håller på att bli en ankdamm, där journalister putsar på sin egen förträfflighet och rätttådighet och höga moral. Men tack Britta Svensson för en klok krönika i fredags. Och jag tycker att man kan följa en ensam liten tjejs begravning lika väl som ceremonier för 800 omkomna i Estonia- eller 500 i Tsunamikatastrofen. Vad är skillnaden?

Läs även andra bloggares åsikter om Engla Englas begravning radio tv Expressen Britta Svensson public service och journalister

Efterlysning - en annorlunda Hamlet i radioteatern?

Ser programmet om Hamlet på teve just nu och kom plötsligt ihåg en fantastisk föreställning i radion för många år sedan, en pjäs som skildrade allt ur drottningens synvinkel. Så gärna jag skulle vilja lyssna på den igen, eller läsa. Söker på nätet, men kan inte hitta någonting. Kan det vara Björn Runeborg? Vet du vilken pjäs jag tänker på, så hör av dig.

Och vart tog radioteatern vägen? Förr var det en högtidsstund - "Radioteatern ger --- bong". Eller bongen kanske kom först. Men det kanske är tiderna som gör att jag helt enkelt inte kommer ihåg att sätta på radion. Nej, det är nog repertoaren också.

Läs även andra bloggares åsikter om P1 SVT Hamlet och radioteatern

Har kulturen fått sin Alex Schulman nu - i Lars Norén?

Vilken tur att teven står på lite slött ibland. Då dyker det upp oväntade program som man missat i tevetablån. Igår såg jag Satelllite Queens. En holländsk dokumentär om arabvärldens mest populära talkshow. Den når 200 miljoner tittare på bästa sändningstid. Vi fick följa fyra kvinnor som varje vecka leder programmet. En av dem bar slöja. Man fick också se reaktionerna hos tittarna i olika länder. Där satt "shejker" i Saudarabien och kommenterade, unga killar på Kairos gator osv. Ju mer kontroversiella de var desto mer förmådde de engagera. Kvinnorna närmade sig tabubelagda ämnen på ett smart sätt och kunde t o m diskutera onani och homosexualitet.

Programmet var ett lysande exempel på vad satellit-teve och Internet egentligen åstadkommer. Vilken revolution det har inneburit. De här fyra kvinnorna påverkar utvecklingen mycket mer som programledare i teve än som politiker i respektive land.

Samma sak med Internet och alla bloggare. Det kommer att visa sig vilken kulturrevolution det egentligen har varit. I positiv mening. När det väl kommer till kritan.

Apropå bloggare så har väl kulturvärlden nu fått sin egen Alex Schulman i Lars Norén? Även om han skriver 1600 sidor på papper?

Och ju fler bloggar jag läser, desto tydligare blir Aftonbladets och Expressens låga kvalitet.

Läs även andra bloggares åsikter om TV Satellite Queens Alex Schulman Lars Norén Aftonbladet

Klass 9A

Det är alltid lika intressant att se hur olika vi kan se på saker och ting i tillvaron. Man får akta sig att tro att bara ens egen vinkel är riktig. Dessa dokusåpor har ju diskuterats livligt allt sen Robinson. Jag tittade gärna på Robinson och jag är väldigt engagerad i Klass 9A. Den elake kocken är också en favorit.

Så här skriver Håkan Hult, biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet i
Corren den 6 mars 2008:

”Jag finner det närmast pinsamt att Sveriges television nappar på tidens trend med snabba lösningar på svåra problem. --- Man löser familjeproblem med en super-nanny, får ordning på ett kaotiskt restaurangkök på en vecka och gör extrem make over av både hus och människor på några dagar.
Vad som hade varit en bra insats för att utveckla skolan hade varit om de åtta lärarna tillbringat en termin på skolan i Malmö och arbetat tillsammans med lärarna på skolan, deltagit i lektioner och gett lärarna återkoppling --- En sådan tv-serie hade för min del känts bra, men den hade kanske inte blivit lika häftig och sensationsinriktad som konceptet med superhjälten som dyker ner och ställer allt till rätta på rekordtid.”

Jag tycker inte att Håkan Hult, så professor han är, argumenterar i sak utan med ett skruvat språk. Vad menas med ”sensationsinriktad” och vem är ”superhjälten”? Och vad är det som är egentligen är ”pinsamt”? Susanne Osten talade också om ”superhjältar” vid ett tillfälle i teve.

Självklart ska långsam och metodisk skolutveckling genomföras. Det är väl ingen som vill förhindra det. Men i Klass 9A har det varit fascinerande att se de här lärarna lyfta fram eleverna. Det är eleverna själva som lyckas åstadkomma förändring. Ibland tror jag inte att de som kritiserar har sett eller riktigt vill se programmen.

I många av de här dokusåporna får man vara med om ögonblick då sanningen går upp för en människa, då poletten trillar ner så att säga. Då man kommer till insikt. Har man väl kommit dit hän, så kommer också förändringen. Det är det som gör att förändring faktiskt kan tyckas komma ”rekordsnabbt”.
Jag önskar att programmen var lite längre, men det har varit en gåva att få träffa eleverna i Klass 9A. Och några av lärarna har varit magiska. Inte alls på något superaktigt sätt, utan på ett mänskligt och ganska jordnära sätt. Dessutom med passion för sitt ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om TV Klass 9A och dokusåpor

Om Bullerbyidyllens skadeverkningar - igen

Av en slump råkade jag lyssna på Nya Vågen i P1. De flesta av kulturradions program går inte att ladda ner i mp3-spelaren, så jag lyssnar bara sporadiskt numera. Jag har mejlat och frågat varför det inte går och fått till svar att det är en fråga om upphovsrätt och att facken har synpunkter. Jo, men så är det väl för alla? Jag tror att man inte är intresserad av att ge den servicen helt enkelt.

Som ett eko från 1970-talet rös kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner, som programmets tvärtomtyckare, åt idyllen i Astrid Lindgrens Bullerbyböcker. Hon beskrev Bullerbyn som den ultimata svenska idyllen i grälla färger, inga hinder, bara roligt, med äppelkindade barn och vuxna. De gav andra en känsla av otillräcklighet, till exempel den snoriga ungen längst bak vid skolavslutningen. Hon avslutade med att det är något sjukt med Bullerbyn. Så falskt att det lurar psykoser och seriemördare under den solbelysta ytan. Jag rös när jag hörde henne.

Vad är idyll? Och ligger inte idyllen i betraktarens öga? Vad man själv tolkar in. Själv upplever jag Bullerbyn äkta och autentisk för sin tid och som ljusa, men äkta barnskildringar. Jag tror att den lille snorige ungen längs bak också har någon äppelkindad människa omkring sig och upplever ljusa stunder. Livet är inte så svart och vitt. Det finns alltför många som vill odla andras utanförskap och problem. Teveprogrammet Klass 9A tycker jag är ett underbart exempel på när man låter bli att stämpla ungdomar som problembarn och lyfter fram dem i stället och låter deras egen kraft komma fram.

I programmet i övrigt vad det ordet kommersiell som spökade. Det var en salig blandning av kritik över att Bukowskis säljer konst från en före detta konstkritiker, som haussar marknaden. Men å andra sidan var det "skräp". Det offentliga kultur- och konstlivet stod för moral med stort M och den kommersiella världen, ja vad var den egentligen? En samling profitörer?

Är det inte självklart att både konstnärer och författare och musiker måste och vill sälja sina alster? Utan att för den skull vara omoraliska? Är det inte en del av deras verksamhet? Det är naturligtvis skillnad, men inte den moraliska skillnad man målade ut. Pengar behöver inte lukta illa. Och det ger ett så tröttsamt och pretentiöst intryck när man utmålar sig som moralens väktare.

Läs även andra bloggares åsikter om Astrid Lindgren Bullerbyn Bukowskis idyll Jenny Aschenbrenner Klass 9A Nya Vågen P1

Byggnadsvård och omätbara kvaliteter enligt Ola Nylander

Såg arkitekt Ola Nylander på Kunskapskanalen härom veckan. Jag blev påmind om hur mycket han betytt för oss genom att sätta ord på företeelser som var svåra att förklara.

När vi hittade vårt hus för många år sedan, såg det ut så här: Taket läckte, ingen målarfärg på 50 år, inget vatten, inget avlopp, ingen elektricitet. Men vad gjorde det? Vi såg bara möjligheterna. Vi såg ljuset genom alla fönster, vi såg de breda, oskarvade golvbräderna, vi såg ljusgrå lister och golvfoder, vi såg rummens proportioner och vi såg läget ner mot sjön. Efter sex dagar var huset vårt.

Vi var tacksamma över att huset stått tomt länge och inte blivit utsatt för så stora ingrepp. Vi ville inte förlora vårt "gamla Tomasbo", t ex salen med de breda, oskarvade golvbräderna, det pappspända taket, den handmålade taklisten och den ursprungliga enda tapeten.

Vi hade ibland svårt att formulera de kvaliteter vi såg. Det fanns och finns fortfarande en sådan renoveringsiver och rädsla för ytor som inte är nyspacklade och nymålade. Vi hämtade argument och förståelse i boken Bostaden som arkitektur av just Ola Nylander. Och det har hjälpt oss även i vårt professionella byggnadsvårdsarbete.

Han beskriver sju faktorer som betyder mycket för att en del bostäder känns mer laddade, stämningsfyllda och trivsamma än andra, nämligen material och detaljer, axialitet, omslutenhet, rörelser, rumsfigurer, ljus och rumsorganisation. >>>Läs mer om du vill

Läs även andra bloggares åsikter om byggnadsvård.

Tjejernas melodifestival - min tioitopplista

I år är det tjejernas melodifestival.

1 Sanna Nielsen - låten och framförandet
2 Sibel - framförandet och klänningen
3 Charlotte Perrelli - framförandet och proffsigheten
4 Frida ft Headline - annorlunda och skånskan
5 Amy Diamond - Amy själv
6 Linda Bentzing - energi men mekaniskt
7 Christer Sjögren - en rak schlager
8 BWO - skickligt men mekaniskt
9 Rongedal - skickligt men mekaniskt
10 Nordman - förutsägbart

Läs även andra bloggares åsikter om melodifestivalen

Tack för julklappen Fredrik Lindström

I söndags såg jag Fredrik Lindström tala i nästan två timmar i ett sträck för 900 människor i Västerås konsterthus. En julklapp som föll väl ut. Det är skickligt att ha åhörarna i sin hand och ändå ha ett ganska allvarligt budskap "Svenskar är också människor". Han tog upp ett exempel på när orden har betydelse för att något blir populärt. Och då inte bara engelska. Som ruccola - hade det varit lika populärt om det kallats för sitt svenska namn, som funnits i århundraden, nämligen senapskål. Vi hade nog inte ätit lika mycket senapskål?

Hans uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv var intressant. Hans resonemang påminde rätt mycket om David Eberhards resonemag i boken "I trygghetsnarkomanernas land". När jag satt med min brutna fot i höstas framför teven råkade jag se honom i SVT24. Ångrar att jag inte bandade. Men jag upptäckte att det var riktigt bra att bara titta och lyssna på en föredragshållare rakt upp och ner utan tjusiga bilder eller dramatisk bakgrundsmusik.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Lindström

Debatt = att prata förbi varandra

Så kom GI och kolhydratmetoden och KBT mm upp i Debatt på teve med olika förespråkare. Plus en dietist som visste bäst och några allmänna tyckare. Om en sa att det är bra att minska på kolhydraterna och inte vara så rädd för fett, så tolkades det genast som om hon menade att man bara skulle äta smör och grädde. Alla skällde på alla och ingen lyssnade. En tyckte att det var idioti med psykoterapi. Det var bara att röra på sig osv. GI blev till slut att vi ska äta "lite av varje", så går vi ner i vikt. Så enkelt är det inte tycker jag som har småbantat i fyrtio år. Nu märker jag faktiskt att det stramar mindre i midjan när jag drar in på kolhydraterna. Vi kanske har haft lite för mycket fokus på lättprodukter och att undvika fett. Det är bra att det finns många metoder så att var och en av oss får hitta den som passar bäst. Men många debatter blir bara ett sätt att prata/skälla förbi varandra.
Läs även andra bloggares åsikter om Debatt SVT

Dokumentärer ska det vara

Under senare år har jag blivit riktigt gripen och engagerad några gånger framför TV-n och då har det varit dokumentärer. Det började med "Sju soffor i Tensta" 2005 om olika lägenheter bland svenskar och invandrare i Tensta - jag satt helt fascinerad. Det har fortsatt med "Armbryterskan från Ensamheten" och "Belfast girls". Och nu på det nya året "Bortglömda" och "När den ryska björnen äter sina barn".

Och det slog mig att det är tjejer/kvinnor som har gjort dem. Jag har surfat fram att det var Ylva Hemstad, Lisa Munthe & Helen Ahlson, Malin Andersson, Agnieszka Lukasiak och Caroline Campbell i nu nämnd ordning som gjort dem.

Jag har sett hur många nyhetsinslag som helst genom åren om Nordirland, om Tjetjenien, utan att riktigt få grepp. Dokumentärerna/filmerna kunde förmedla kunskap och förståelse på ett helt annat sätt.

När jag ser något som jag blir engagerad i vill jag gärna läsa om det i tidningarna - men jag har inte hittat speciellt mycket. Varför skrivs det inte? Men jag skulle vilja veta mer om filmerna och om dem som gjort dem. Är det en tillfällighet att det är kvinnor? För all del serien om Wallenbergs var också bra - av Gregor Nowinski - men så har det ju skrivits en hel del. Kanske det är dags att finna ett nytt ord för dokumentär? Låter det för tråkigt? Ett engelskt uttryck kanske? Ordet kanske har förlorats till dokusåpor och annat? - De två senaste dokumentärerna går ju att se på SVT (30 dgar).

Vi fick ett nytt ord 2006 - bloggosfären. Jag tänker mig den som på bilden! Här sitter jag och sänder mina bloggar och pushar för dokumentärer!

Är nyheter nyheter? och är det intressant med en svensk i rymden?

Nu vet jag inte längre vad som är nyheter. Är det en nyhet att Fuglesang kanske inte blir uppskjuten eller är det en nyhet när han väl är uppe? Men det är gammalt nu.
Det har varit intressant att läsa alla kåserier i tidningarna om att det egentligen inte varit värt att skriva om Christer Fuglesangs strapatser i rymden. De tjänar ingenting till och kostar för mycket. Någon tyckte att det räckte med att han tittat på TV 1969 när amerikanarna landsteg på månen! Nu ska vi lösa alla problem på jorden i stället. Så mycket ironiserande över och Christer Fuglesang och rymdforskning. Att man har publicerat alla dessa kåserier och krönikor förvånar mig. Förmodligen beror det också på att de vetenskapliga kunskaperna är så dåliga så det är lättare att framstå som världsförbättrare eller skriva ironiskt eller lite lustigt om viktlösa karameller etc. Någon gång har det dykt upp någon intressant person som berättat lite om arbetet i rymden, vad det ger och inte ger. Mer av den varan tack! Nur är det bara att hoppas att nedfärden och landningen går bra.
Andra bloggar om: nyheter

Varför har "nyheter" så hög status?

Public service har ju diskuterats på sistone och radio och tv:s nyheter har hög status. Själv är jag så trött på nyheter att jag får sår i öronen (och ögonen). Samma nyheter i radion från morgon till kväll och SVTs båda kanaler har nyheter som många gånger är identiska. I SVT24 avbryts intressanta program för att samma Rapport som vevats tio gånger tidigare under dagen och kvällen. Självklart har jag lärt mig stänga av på knapparna för däremellan är det ibland intressanta nyhetsprogram.

Och vad är nyheter? - korta snuttar om politik, oroshärdar och olyckor och ett och annat fokuserat ämne i taget - fågelinfluensa, oväder eller dylikt. De intressantaste nyheterna hörs och ses ofta i vetenskapliga program och kulturprogram, men de kallas inte "nyheter" - då är det vetenskapsnytt eller kulturnyheter.

Sänd gärna "nyheter" - men inte så ofta och gärna lite mer genomarbetat. Nu är nyhetsprogrammen mer en tom tunna som skarmlar påträngande gång på gång på gång. Vem definierar vad som är en verklig nyhet?
Andra bloggar om: nyheter

Originellt ämne Sveriges första VM-match

Vilket originellt ämne! Speciellt två dagar efteråt. Först kan jag säga att jag är intresserad och följt VM-turneringar så långt tillbaka jag kan minnas - och jag kan minnas ända tillbaka till 1958. Det är klart att jag också blev besviken att inte Zlatan eller någon annan gjorde mål. Men det jag reagerar emot är alla förståsigpåare och experter som diskuterar och analyserar och haussar upp stämningen inför VM - och som kräver mål och vinst. Om det hade varit så enkelt att det bara vara att i förväg räkna ut hur det skulle gå - var vore tjusningen med VM i fotboll då? Fotboll kan vara hur spännande som helst, roligt och underhållande. TV och tidningar mal sönder VM med sina upptrissade förväntningar och förnumstigheter.... Fotboll är så mycket psykologi och tur som så mycket annat här i livet. Gränsen mellan succé och fiasko är så tunn jämför England. Jag har ju inte fått några Svenska Dagbladet i helgen, men nu på måndag kommer jag att få läsa tre.

Second hand

Tittade på Second hand, om ett Las Vegas party 1960-tal, på tv häromkvällen, först med lite förutfattade meningar, apropå namnet, men blev glatt överraskad. Det var gjort med glädje och lust och nyfikenhet. Alla har vi ändå våra egna 60-tal. Mitt var väldigt långt från Las Vegas, men Elvis fanns ju där, även om han kom i bakgrunden för alla nya grupper. Så fort jag närmar mig Stockholm knappar jag in Vinyl 107 och förundras över att jag kan varenda låt, varenda text, varenda melodi från 60-talet. Förresten först nu fick jag veta att det var Totta Näslund som sjöng Nationalteaterns Bara om hon låg här vid min sida.... När jag hörde den första gången, inte förrän 1980, tänkte jag vem har skrivit den? Jo Bob Dylan... sen var det klippt.

Ordets makt över tanken

Har just läst en bok om att styra sitt eget liv om mindfulness. Om hur bl a tankarna styr. Men jag tycker att ordets makt över tanken är väldigt stor. I kväll sänds ett program om Second hand i tv. Om man brottats med "antikt" så är "second hand" lika svårt för att inte tala om "begagnat" och "loppis". Har arbetat med gamla saker i tretton år men aldrig hittat ett bra ord för det. Egentligen spelar det ingen roll om sakerna har haft ett liv före mig, bara någon har bra användning för det eller tycker det är snyggt. Ser ibland min antikaffär mer som en bosättningsaffär och ibland en nostalgitripp.